SHOOT

Det här är nog den första lediga helgen på tio månader (dvs sen jag flyttade tillbaka till Luleå) som jag faktiskt kommer tillbringa i Luleå. Så fort jag är ledig har jag nämligen en tendens att sticka härifrån. Att jag inte åker den här helgen beror mestadels på att flygbiljetterna till Göteborg är slut, om de inte varit det hade jag nog varit på väg dit just nu. Men eftersom jag nästan slår något slags rekord genom att stanna här blir det nästan värt att stanna hemma bara därför. Observera nästan.

I övrigt fick jag vg på min tenta (helt oväntat och säkerligen oförtjänt också). Men jag är glad, på riktigt.

Och mitt jobb får mig att inse två saker:
1. Jag är klumpig. Jag har en tendens att antingen gå in i saker, eller tappa dom på mig själv/någon annan eller göra någonting annat som säkert ingen annan skulle lyckas med ens om de försökte. Relativt pinsamt. 
2. Jag hatar att börja jobba klockan sju och behöva stiga upp tidigt. Jag har då mindre livskraft än en genomsnittlig än en genomsnittlig tegelsten. (Hej Stefan.)

Apropå Stefan har jag väldigt många väldigt bra människor i mitt liv just nu. Det är bra. Nästan bättre än vg på tentan.

Hej. Jag har ett tråkigt liv och undviker folk (därav av mitt tråkiga liv) vilket jag skyller på en begynnande förkylning samt en tenta som jag för en gångs skull faktiskt inte vill missa, dvs jag vill faktiskt inte bli sjuk. Annars tycker jag faktiskt det låter som en trevlig tanke, en giltig ursäkt att stanna hemma och ta det lugnt, men nu är det alltså inte vad jag är ute efter.

Dåliga nyheter:

CSN hatar mig och inte får jag någon lön heller, dock är det helt mitt eget fel. Dvs har jag inga inkomster överhuvudtaget denna månad, dock inga (fasta) utgifter heller. Haha. Vi vet ju hur det brukar gå.

Bra nyheter:

Jag kommer bara jobba varannan helg och därmed kunna ha ett liv lite då och då.

Sen träffade jag Johanna idag som hade en bestämd åsikt att jag borde flytta till Umeå. Men jag gör som jag alltid gjort, om det av någon anledning bara skulle falla en billig/bra lägenhet på mig och jag faktiskt skulle överleva kraschen så ska jag seriöst fundera på det.

Åsa är nog bäst av alla. Och det säger jag inte för att hon fyller år imorgon och jag inte har köpt någon present. Det säger jag för att hon har räddat min helg, hela min vecka. Så det så.

Det var det där med att sova. Åter igen. Jag börjar jobbet sju imorgon. Genomtänkt nog sitter motorvärmaren redan i bilen, och det där med att käka frukost innan jobbet slutade jag med för länge sen. Alltså, uppstigning 06.43, planerad avfärd 06.45.

Imorgon ska jag se Anna Ternheim.

Juni och jag är tillbaka i Luleå och det fungerar bra, nästan oväntat bra. Får massa extratimmar på jobbet och övrig tid läggs ner på körlektioner och teoripluggande. Men vissa dagar är bättre än andra, vissa människor betyder mer än andra. Midsommar var roligt, middag med Åsa, Frida och Jenny och äventyr med Åsa, Fredrik Nyman och så vidare.



Juli och jobb jobb jobb. Och uppkörning och teoriprov (i den ordningen) och sen körkortet i handen, äntligen. Hinner med ett underbart dygn i Stockholm med underbara människor. Och en kväll i Piteå med Åsa och Elin och Winnerbäck på scenen. Och Storsjöyran i Östersund, Starsailor, Thåström, Cardigans, Tiger Lou.. Och Anders.

Augusti och jag jobbar tills jag inte orkar jobba mer och då åker jag till Santorini med Sarah och solar och badar och träffar någon manlig modell här och där. Kommer hem och får ett planerat infall och hoppar på Litteraturvetenskap B vid Luleå Tekniska universitet. Och Skapande svenska B. Jobbar helger med mitt kära brödplock, varje lördag klockan sju.

September och blir indragen i Kulturhus-projektet, huvudansvarig för Litteratur och filmgruppen inför ungdomsinvigningen. Blir tillsagd att jag ska skriva en bok (som jag fortfarande knappt ens har börjat på) och spenderar otaliga timmar på Länstrafikbussarna pratande i telefon.

Oktober och jag konstaterar att jag också kommer bli utbränd. Två kurser och jobb och kulturhus sliter på kropp och själ. Några dagar med Anders här och där räddar allt.

November och ett försvunnet pass som gör att jag gråter ett dygn i sträck. Sen passpolisen i Stockholm, ett tillfälligt pass giltigt för en resa för 1000 kronor och världens underbaraste vecka i Israel. Obeskrivbart. Sedan mörkret och kylan hemma igen och rastlösheten, rastlösheten. Men jag håller mig i samma stad och lär mig någonting av det, kanske? Umeå och slutet på allt, slutet på oss.

December och ensamheten. Jag håller mig sysselsatt mesta delen av tiden, träffar lite vänner här och där, spenderar några dagar i Umeå med Lina och sen blir det jul och nyår och året försvinner bort och jag tror inte jag saknar det.


Haha. Jag har varit ledig sammanlagt ca 2,5 veckor under hela året. Och jobbat nästan varje helg sedan mitten på maj. Det är roligt att vara jag.

Jag orkar inte riktigt med att blogga nu. Har rätt mycket annat i huvudet. Men okej.

Det har varit jul. Det var tråkigt.
Det har varit nyår. Det var tråkigt ibland och roligt ibland men mestadels bara helt okej.

Sen har det varit en massa andra dagar också, men dom känner jag inte för att skriva om, mestadels för att jag knappt kommer ihåg dom.

Just nu är det mest stress och panik och allmänt jagvetintevad.
Eller det är nog bara idag det är det? Jag har försenad nyårsångest. Januariångest. 2007-ångest. Eller kanske bara allmänt en dag då jag tycker synd om mig själv?

Äsch. Som vanligt när jag redan från början har mycket att göra får jag förstås jobba massor också. Jag har nämligen tenta snart. Och ungdomsinvigningen. Samt allmänna skrivuppgifter som ska in typ eh... idag. Eller på fredag. Det är oklart allting. Men jag har i alla fall en vecka på mig att läsa 10 böcker, så mycket vet jag.

Hej jag heter Lisa och jag har för många bollar i luften. Tips inför framtiden: lär dig jonglera.

I övrigt behöver jag framtidsplaner och sömn. Och städa. Mitt rum liknar för tillfället mer en klädhög än ett rum, vilket i och för sig inte är alltför ovanligt...

Kåren i lördags var faktiskt hur roligt som helst. Så här i efterhand var salsadansadet, fiskedansandet och vanliga dansandet roligast, för att inte tala om fiskehistorierna och Daniels alkoholhalt. Och alla människor vi träffade. Och de människor jag kom dit med, dvs Alma och Åsa. Underbart.

Och jag är rastlös rastlös rastlös, har svårt att sitta still, svårt att tänka klart. Vi får se hur morgondagens bussfärd på fyra och en halv timme går, men det kanske bara är bra för mig? Och skönt att vara i rörelse. Även om min längtan sträcker sig längre än Umeå just nu (förlåt).

Men jag mår bra, bara bra. Tror jag.